From the bottom of my heart i apologize


Tomhet och våta kinder. Hur ofta händer det? Två gånger per år? Ibland så blickar man tillbaka på sitt liv. Idag tittade jag genom fotoalbum från mina första år. Det är vackert tycker jag. Jag ler. Och så inser jag att livet har gått för fort. Många gånger så tycker jag att det känns som att jag har förlorat åtta år. Förstår ni. Åtta långa jävla år. Och tiden tickar vidare. Det tar aldrig slut. Och det är när man tänker så, det är då det svider i själen.

Men så lyssnar man på lite fin musik och pratar med sina bästa vänner. Då känns det lättare. Eller så gör man som i slutet av februari. Man åker dit. Ja. Alla behöver vi olika hjälp. Det är väl himla tur det.

Anyway. Jag tycker ni ska lyssna på Utan dina andetag med Kent. Den är fin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0